Det är som ni säkert har förstått olidligt dödshett här på ön och när det är dödshett så behöver man svalka sig.
Det gjorde jag idag, med livet som insatts...
Det blåste nämligen storm ute på havet (en vacker dag ska jag ta reda på hur det kan vara storm på havet men nästan vindstilla på land).
Jag vet inte varför just detta gör mig så jävla arg och irriterad, jag hade tidigare ett inlägg om typer som vägrar flytta på sig, antar att följande passar in i den kategorin...

Det finns en stor och bra stege ner till vattnet från klipporna som alltså är till för alla.
Där kommer jag, går sakta för att damen på stegen ska få sin lilla tid att komma i.
Inte då, damen har inga funderingar på att flytta på sig eller gå i.
Efter ett tag ber jag damen att vänligen lämna lite utrymme till mig, hon börjar vifta vilt och pekar på att jag minsan kan gå i från klipporna (observera svinhalt och gigantiska vågor).
Jag försöker förklara att jag alltså inte är bekväm med detta eftersom havet är i uppror, inget.
Där står jag och svettas som en gris och har inget annat val än att kravla mig i från klippan.
När jag ska gå upp står damen kvar, jag ber henne att vänligen flytta på sig varav hon börjar peka mot klipporna igen.
Glöm det, jag slår ihjäl mig om jag ska upp där, move!
Inte då, jag får pressa mig förbi henne.
Jag räknar till tio och hindrar mig själv från att fräsa något onödigt till henne.
Av en slump hör jag damen och hennes man prata, ENGELSKA. Kärringjäveln förstod alltså varje ord jag sa men låtsades som om hon inte gjorde det för att ha stegen för sig själv!
Stegnatzi............ grrrrr.